Det fanns alltid ngt att göra på dagarna, när man var ledig och efter skolan. Nu har jag blivit hästlös igen och jag sitter än en gång hemma hela dagarna och kollar på hästar på datorn och suget efter att börja igen har aldrig varit större. Det är så tråkigt att det ska vara såhär... Jag ville ut och tävla, blogga och ta fina bilder, men då ska alltid föräldrarna stå ivägen. Önskar jag hade blivit född på en gård där jag hade fått tävlingsponnys redan från

7års ålder.  Då hade jag levt min dröm, när jag var liten var det enda jag lekte med små miniatyrhästar, jag målade egna hästar och klippte ut dom och ritade upp stall som dom kunde bo i. Nu har jag inget att göra med hästar alls, det kanske låter lite mesigt och även lite patetiskt att jag skriver ner en sån här text. Men det betyder verkligen mycket för mig. Jag vill ut på äventyr, jag vill ta vara på mina unga år för i framtiden är det storhäst som gäller och då blir det inte riktigt samma sak :( detta är bara vad jag känner.

Är ledsen för våran utflykt i sommar som inte kommer bli av, vi skulle klä ut oss till western människor som red igenom axvall med våra fina forntidshästar, jag skulle ta med mig en liten bandspelare och spela upp indianmusik, men detta äventyret kommer inte bli av.. kanske bara om jag går till fots, men hur tråkigt och mesigt är inte det...

det var typ det jag längtade efter i sommar. Nu letar jag foderhäst men det är så svårt att hitta ngn, ingen svarar på mina mejl heller så jag antar att jag kommer förbli hästlös tills jag blir 18... buhuh. livet är hårt ibland...

förlåt för den långa texten, men det kanske finns folk därute som känner likadant.

Nu har tjatet börjat igen på mina föräldrar... jag hade en jätte bra möjlighet med mischigan och nu kan jag inte rida en enda häst... går inte på ridskola längre, men där kommer man ju ingenstans...