Så nu har jag "samlat ihop mig" lite och tänker skriva ett litet avsluts inlägg. Varnar bara att det kommer bli ganska mycket text och jag tvingar verkligen ingen att läsa det. Skriver mest det för att själv få ett slags avslut.

I onsdags så skulle jag till ridhuset och Rebecka hjälpa mig att hoppa. Först och främst så stannade hon och stegrade sig större delar utav vägen till ridhuset. Till slut så fick jag hoppa av och leda henne efter som att vi inte kom någonstans (inget ovanligt dock). Jag kommer i alla fall in i ridhuset och är arg och säger att jag ska lämna tillbaka 'ponnyjäveln' och Rebecka erbjuder sig att rida. De första 5-10 minuter så går det jätte bra men sen helt plötsligt så börjar hon stegra sig och vägrar gå framåt (inget ovanligt det heller ifs men hon har aldrig gjort det med någon annan än mig). Då får jag hoppa upp igen och det händer samma sak igen. Jag får fram henne igen och sen så kan jag skritta lite och så stannar hon och stegrar sig igen. Det håller på så några gånger och då rider jag helt kravlöst, tog henne inte ens i munnen.
När jag galopperar så går det jätte bra, inga problem alls. Sen så byter vi varv och galopperar i andra varvet. Sen så blir Nisse rädd för något och sticker iväg lite. I vanliga fall så brukar Ellinor springa iväg ugefär två-tre steg och sedan är det inte mer med det.
I stället så börjar bocka. Och för er som har sett Ellinors så glädje brallar efter hindren och dom hon gjorde när jag började rida henne så kan jag säga att dt var inte ens i närheten av det. Dom måste man ha jävligt dålig balans för att inte sitta kvar i. Denna gången så vände hon fullständigt utochin på sig själv, jag skulle av. Jag menar många av er har ju sett mig sitta på hästar som bockar och jag har aldrig åkt av. Denna gången så var det helt omöjligt, jag försökte verkligen att få upp huvudet på henne men hon tog bettet mellan tänderna så jag hade ingen chans. Jag kan stolt säga att jag faktiskt satt kvar väldigt länge men när jag tappade ena stigbygeln så var det bara att blunda och falla.
Självklart så ska jag fastna i stigbygeln med den andra foten. På något jäva vänster så hamnar jag under henne när hon gör sin sista bockning. När jag väl ligger där under så står hon still och jag öppnar ögonen och ligger med huvudet mellan hennes bakben.
Tror aldrig jag varit så lugn när jag ramlat av dock. Rebecka blev ju skärrad så klart och sa åt mig att krypa ut men efter som att dragkedjan på min jacka gick sönder så Ellinor stod på den med ena bakbenet. Så när dom bad mig att krypa ut så säger jag bara helt lugnt "Ja, men jag sitter fast.." Kan säga att Paulina skrattade åt det senare!

Japp, det var det som hände i torsdags. Eran första tanke är nu säker "hon har kanske ont någonstans". Det är jag dock 99% säker på att hon inte har. Det är nämligen så att detta problem har kommit och gått sedan hon kom till skålltorp. Mer eller mindre dramatiska verisioner dock. Hennes problem kan bara lösas (av mig) till fälligt och kommer tillbaka. Det är därför jag inte orkar mer. Jag menar vem blir inte rädd?

Ni ska dock veta att jag fortfarande älskar henne helt otroligt mycket. Ni kan inte ens föreställa er hur det är! Att behöva lämna tillbaka sin allra bästa vän, lämna tillbaka skälet till att gå upp på morgonen och faktiskt leva. Jag vet att jag låter väldigt dramatisk men det är så det är. Det är också otroligt förnedrande att inte klara av att lösa sitt problem en gång för alla.
Jag har tagit hem Sara och vi har löst problemet, dock bara tillfälligt och vad skulle jag göra ifall hon åkte bort en vecka eller två och inte kunde hjälpa mig? Jag vill kunna klara mig själv och inte bara ha en massa problem hela tiden. Man håller ju på med hästar för att ha kul eller hur?

För att försöka tänka på henne mindre så har jag tagit bort alla bilder och rosetter i mitt rum, tagit bort bilderna i datorn och bytt bakgrundsbild i datorn och mobilen. Jag har även klippt av hennes lugg rakt och efter som att hon aldrig haft det förut så ser det nästan inte ut som samma häst. Detta kanske ni tycker är patetiskt, men jag orkar inte tänka på det mer. Det får mig att tänka mindre på henne (inte mycket men lite) och det är väldigt skönt. Jag vill aldrig mer fästa mig vid någon häst igen på detta sättet. Tro mig ni förstår verkligen inte, det går inte att förklara det.
Varje natt så drömmer jag (de få timmar jag sover) att allt löser sig och att detta bara är en sjuk mardröm. Sedan så vaknar jag upp.

Det är inte bara det att det känns som att jag ska bryta ihop, jag vet att folk är besvikna på mig. Speciellt Sara och Helene (ägaren och hennes dotter). Jag kan inte säga annat än förlåt men jag vet att det inte hjälper.

Nu antar jag att många tror att jag ska skaffa mig något nytt, men så är det inte. Jag kommer sluta med hästar nu. Eller ja jag kommer ta hand om Amadeus när Paulina är i tyskland och jag kommer ju att hälsa på Ellinor och jag kommer ju hälsa på Laban på prästgården. Men jag kommer inte att låna en ny foder ponny och inte heller börja på ridskola (nu vet jag någon som suckade av lättnad). Jag orkar inte ta en ny häst på foder i ett år och sedan behöva lämna tillbaka den, nej usch. Min familj har en osäker ekonomi och vågar inte köpa en häst åt mig och efter som att jag inte vill ha någon foder ponny så får jag helt enkelt sluta. Nu tänker några; varför skaffar hon inte en medryttar häst? men jag är inte speciellt duktig och det finns inte många som behöver någon. Sen så finns det ju nästan bara hästar här omkring och jag kan inte rida stor häst.
Ridningen får alltså ligga lite på is ett par år framöver. Jag har dock redan bestämt vad jag ska köpa för något när jag blir stor. Jag ska köpa en treårig haflinger valack. Jag ska rida in den själv så att den inte får några olater. Självklart så skulle jag ju få rida på något annat först men ah det är ju faktiskt bara en dröm.

Nu vet ni i alla fall hur det ligger till! Efter som att jag slutar så kommer jag självklart att sluta hästblogga efter som att jag inte kommr ha med hästar att göra! jag är också medveten om att texten blev flummig men men. Jag vet också att ni tycker att jag tycker synd om mig själv men det är ju sant så. Jag har aldrig mått sämmre i hela mitt liv, inte när Pion dog, inte när styrelsen tog över ridskolan och jag trodde jag skulle förlora Ellinor. Det är inget emot nu och hur mycket ni än tänker på det så kommer ni inte att förstå.

Ha det så bra allihop! /Amanda